migrän och sånt

 

jag är dålig på att uppdatera jag vet. men det finns ingenting att skriva om. och det är så tråkigt att skriva om hur meningslöst mitt liv egentligen är. så då är det lika bra att inte uppdatera alls. men det är i alla fall så förbannat mycket och göra i skolan och det blir bara mer och mer. och ja mina krafter är redan slut igen. kroppen tar emot och idag höll min migrän på att ta livet av mig, så då var man hemma från skolan igen. och sedan den där jävla saknaden och ensamheten hela tiden. och ja jag vet att alla säger emot att jag inte är ensam men det känns ändå så, som till exempel ikväll och jag vågar inte skicka ett ”kom-och-hjälp-mig” sms till alla sovande männsikor som anses vara mina närmaste vänner. det är tröttsamt att jag alltid ska lägga alla mina grejer på alla andra, att jag liksom aldrig verka klara av någonting själv. jag har liksom inte lsut att leva såhär längre men ingenting verka förändras och jag tycker bara mer och mer synd om mig själv.

jag suger

inga mer prover, inga mer samtal, inga mer mottagningar, inga fler sömnlösa nätter, ingen ensamhet, inga tårar, ingenting

låt mig bara få slippa det här nu
och jag är ledsen att ingen riktigt har förstått ännu hur illa det faktiskt är
jag vill berätta hela tiden men ingen verka vilja lyssna längre.

okej.

You tell me that you need me
Then you go and cut me down ?

som ett stjärnfall en klar augustinatt är den ena stunden ej den andra lik

 

klockan visar 02:39 och jag sitter vid mitt fönster och röker. och jag känner mig så jävla ensam, övergiven. jag kan inte direkt sätta ord på det, det är bara så tomt. och egentligen är jag förbannat trött men jag kan/vill inte sova för det flyger alldeles för många tankar runt i mitt huvudet. jag orka inte tänka framåt men orkar inte heller vara kvar här, i samma gamla kapitel.  saker och ting är så himla svåra nu för tiden och jag önskar att alla saker bara kunde smälta bort med snön men så är det inte. och jag önskar att jag bara kunde ha vissa person brevid mig hela tiden för varje minut som går som jag är ensam känns som om jag bara blir tommare och tommare. och även fast jag vet att jag inte är ensam känns det ändå så, jag känner mig bara så himla bortglömd hela tiden.

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

melissa horn sätter bättre ord på det än jag!

 

sen så ville ni kanske veta lite om min helg också. min har varit ganka bra faktiskt, hoppas att eran med varit det. på fredag kom en liten plutt och hälsade på och sov i min säng, det var skönt att bara vara och hon är så förbannt bra. och igår så fyllde min mamma år så jag bakade cup cakes till henne, mums. och resten av helgen har jag bara läst, skönt.

heido

even the best fall down sometimes

det gör ont att inse att även den man älskar mest sviker en. att även den som är allt för en ljuger för en. det gör så jävla ont att även den som man tar varje andetag för försvinner bara sådär.

det gör ont att inte ha någon till slut.

fröken svår

och jag grät varje natt  älskling bland vita sjukhuslakan
och jag grät varje natt bland mina egna fyra väggar
och jag gråter fortfarande

vart var du då?
vart är du nu?

och så föll hon som aldrig förr och hamnade på akuten och sedan på avdelning 61. aja, veckan hjälpte mig lite att få fötterna på marken igen. sedan så insåg jag att jag dödade alla andra omkring mig i stället för bara mig själv. för jag har nog aldrig sett pappa gråta innan eller min rektor.
jag orka inte tänka på det mer, jag mår bara illa av att ha sårat så många. hejdå.